Jag blir trött på att folk klagar på när jag säger till att jag har ont i huvudet, eller magen. Eller vad som helst! Självklart säger jag ju när jag har ont, när jag mår dåligt osv. Men att folk klagar på det blir jag lite sur på, speciellt de som vet vad jag har varit med om när jag var liten, alla nätter jag grät mig till sömns som liten i flera månaders tid, just för att ingen brydde sig om mig, ingen lyssnade på mig. Jag har märkt då att en grej jag gör lite omedvetet är just att säga till. Men Det känns förjävligt då alla går runt och tjatar på mig, låt mig säga vad jag vill. Det är någonting jag tar igen för den omtanken jag inte fick när jag var liten.